Personalen är vår viktigaste blaha-blaha.

Demokreativitet är ingen ny uppfinning (även om ordet kanske är nytt) och det finns en sedelärande historia från 1800-talets England, som sägs ska handla om Cadbury – den berömda chokladfabrikanten.

När grundaren gick bort, var det helt självklart att sonen skulle ta över efter far, trots att han på intet sätt hade satt sig in i företaget utan mest levt ett skyddat liv i Oxford och ägnat sig åt att spendera pappas pengar på bubbliga drycker samt allehanda lösaktiga kvinnor. Han tog dock sitt ansvar och installerades som verkställande direktör och tog också efter sin fars burdusa ledarstil som mest gick ut på att göra som chefen säger eftersom chefen vet bäst. Olyckligtvis visste inte den nya chefen lika mycket som sin far varför bolaget redan efter ett halvår började visa negativa tendenser. Detta ledde till ännu fler utskällningar, åthutningar, personalförändringar och beslut tagna i vredesmod. Till ingen nytta. Siffrorna blev rödare och rödare och snart var de lika röda som ansiktet på den nu desperata sonen.

En afton bestämde sig sonen så för att dränka sina sorger, för att glömma åtminstone för en kväll den hemska situation som hans personal hade försatt honom och företaget i. Som dryckesvän råkade han få en kamrat från Oxford som gjorde karriär inom den akademiska världen, närmare bestämt inom den framväxande vetenskapen psykologi. Han lyssnade tålmodigt på sin snyftande och allt mer berusade vän och frågade så vilket som var hans svåraste problem. Sonen funderade och sa sanningsenligt: ”Jag vet inte hur man gör.” Vännen nickade och gav honom ett enda råd.

Dagen efter samlades hela personalen på fabriksgolvet och en aningen blek son/chef ställde sig på låda, harklade sig och sa: ”Jag vet inte hur man gör.” 3 månader senare vände allt och företaget är idag ett av världens största i konfektyrbranschen.

Man kan fråga sig hur många chefer idag som på allvar ens överväger att blanda in personalens idéer i företagets strategier, eller ens för att lösa eventuella kriser. Jag talar inte om kommunism, eller polsk riksdag. Jag talar om hjärnkraft, om värdefull erfarenhet som inte utnyttjas. Jag talar om att samarbeta smartare och om demokreativa processer, som ju är så mycket enklare att genomföra idag än de var på 1800-talet.